Den där gästbloggarn

Snacka om att jag blev tårögd när jag gick in på min blogg och läste inlägget som bästa Jossan hade skrivit. Jag kan inte mer än säga detsamma. Jossan, du har blivit en fantastisk del av mitt liv som jag inte vill mista för något i världen. Under året som gått då vi lärt känna varann har du varit den som peppat och stöttat mig, funnits där, alltid lyssnat, alltid hjälp, tillrättavisat mig när det behövts och öppnat mina ögon för andra vinklar i saker och ting. Vi har snackat om allt mellan himmel och jord, gråtit och skrattat, kanske framförallt skrattat - för hjälp vilka upptåg du har fått med mig på! Så mycket roliga bus, välplanerade överraskningar där du som alltid har så svårt att inte berätta något för någon haha, och hemligheter. Mot slutet visste vi vad den andra menade med bara en blick, och kunde avsluta varandras meningar. Det blir väl så när man lever så tight och lär känna varann så djupt, med ett hundraprocentigt förtroende för varann. 
 
Jossan, du är smart, rak, kunnig, sprallig, pratglad, omtänksam, bubblande, schysst, rolig och fantastiskt lätt att tycka om. Utan dig hade jag nog kraschat, varför vet du. Och jag är oändligt tacksam för att du tog mig upp ur det där och är glad att du fick se den riktiga Eve mot slutet av året, som är mer självständig, glad och inte tar allting så hårt. För med dig så blev det lättare att ta motgångarna också, för det gjorde vi ju ihop ♥.
 
Älskade Jossan, jag släpper dig aldrig - ser fram emot att vara din vän, och kanske till och med kollega resten av livet!
 
 
 
 
 
 
1

Gästbloggarn

Tror ni på ödet? Att det finns en mening med allt som sker, att varje händelse är ett steg i riktning mot det som är meningen och slutmålet i livet? Varje möte, varje motgång, varje framgång, varje lyckorus, varje avsked, att varje nytt kapitel du påbörjar är ett steg på trappan i livet. Jag tror på nått sånt.
 
 
Hej föresten. Det här är jag, och min ponny. Jag lärde känna Evelina för lite mer än ett år sen. Sista veckan i augusti var det närmare bestämt. Vi höll på att få in det sista höet nere i Svartdalar och jag hade stått och svettats på det där lasset hela dagen. Evelina och den andra nya tjejen, Jannie, kom med båten på em och kastades rakt in i arbetet. Som alltid på Sindarve. Så där nere på åkern i Svartdalar, på ett hölass, där träffades vi första gången. Undrar vad hennes första tanke om mig var? Jag gillade iaf Evelina från första stund, och avundades henne för jag visste vilket härligt, lärorikt år hon skulle få på Sindarve. Jag var mitt uppe i flytt. Försvann därifrån gården kort därefter för äventyr på annan plats.
På grund av olika omständigheter i livet, och en magkänsla för stark för att kunna ignoreras, så kom jag tillbaks till Sindarve 5 veckor senare. Lite skadad på insidan, rubbad i skallen och utan fast punkt i livet. Då behövs en trygg plats, och för mig är numera den där gården det bästa hem man kan tänka sig. Även om det inte alls är mitt hem. But home is were your heart is. 
Den där hösten, vintern, våren och sommaren. Shit vad fort den gick. Och vad roligt vi hade. Tillsammans med Evelina och de andra på gården så förvandlades allt grått och trasigt till rosa fluffiga moln. Så många hjärtliga skratt, galna upptåg, underbara hästar, mysiga filmkvällar, härliga timmar i sadeln och djupa samtal. Alla dessa bra minnen kommer jag bära med mig i hjärtat i resten av mitt liv.
Jag oroar mig ständigt för att den bästa tiden i livet redan har passerat. Att jag aldrig kommer bli så lycklig som jag redan varit. Men på något vis så lyckas alltid livet överträffa sig själv, och jag inser att det alltid finns saker som man kan glädjas över just nu i livet. Det är sant att efter regn kommer solsken.
Att jag fått lära känna Evelina är nog en såndär händelse i livet som är ett steg i riktningen mot det som är meningen med livet. Jag har nog aldrig varit så trygg som nu. Vilket jag aldrig skulle varit om det inte varit för den vänskap som vi har. Vi har delat i stort sett allt under det senaste året. Finns nog ingen annan här i världen som känner mig såväl som just Evelina. Det känns som att vi känt varandra hela livet. Och trots att vi nu bor  mer än 4 timmar ifrån varandra, istället för 4 meter vilket det var i somras, så känner jag att Evelina är mitt stadiga bollplank i livet. Tack så mycket för att du alltid finns där. Jag hoppas du vill vara min vän för livet, för jag kommer alltid vara din. 
 
 
 
 
Vill avsluta mitt flummiga gästinlägg med att berätta vilken fantastisk tjej den där Evelina Nyström är. Hon är one-of-a-kind och för bra för att vara sann. Tack för att du har peppat, hejjat, sparkat mig i röven, lyssnat, stöttat och funnits där. En otroligt bra vän med andra ord!
 
<3 Jossan 
 
 
 

Blandad kompott

Full rulle denna veckan! 

Har blivit mycket jobb inför musikalen igår och idag. Skrivit musik, renskrivit manus etc. Kul är det :D men min rygg gillar INTE att sitta still - ajaj :(

Också fixat med provkollektionen på klubbkläder till ridklubben, samt startar igång Jaguar igen. 

Ikväll har jag monterat köksinredning i pappas verkstad. Snickarbrallorna på! Gillar't! Det är så jag gillar o jobba. Kluriga lösningar, jobba med kroppen osv. Därför jag älskar hästjobb:)

Imorgon blir det pappersjobb på macken, rida lite (Rebecca skulle ridit MQ på dressyrträning för Anneli men har skadat sig stackaren, bli bättre snart Rebecca!! Kram), PUMA, scout och sen kommer min fina Anna till mig inför att vi ska dra till bokmässan tidigt på fredag morgon (hinna gå lite i stan o käka lite go brunch o så:D)

Sen blir det träningsläger för mig o MQ i helgen - äntligen!! :) 
En alldeles egen benställning x)

Finaste på tur med lång galopp med 2 fyxponnyer i måndags och sedan red vi även ut med galoppintervaller med Rebecca på Zorro igår :) bra start på veckan tyckte min fina galoppör ;) 
Alla andra hästar blir trötta efter en stund. MQ är lugn i början o blir sedan bara piggare piggare PIGGARE i galoppen haha.