Hopplöshetens land

Precis som Jossan skrev har det även för mig varit ett år där det hänt mycket grejer. Inte minst har jag fått säga farväl för alltid till Martinique - min älskade älskade häst, till Bella - vår vackra gudasnälla hund vi hade i 9 år och även till en person i min närhet som var ett stort stöd och en trygghet för mig, en person jag kunde vända mig till om jag behövde prata. De är borta nu alla tre... Sånt sätter djupa spår och har lämnat mig med en likgiltighet jag inte tycker om - en känsla av att inget spelar någon större roll för vi ska ändå alla dö typ. Jag är avtrubbad i mina känslor, gråter inte, skrattar mindre... är likgiltig istället. Kall. 
Jag hoppas det får en vändning snart och det tror jag det gör. Sorgen måste nog bara få ta ut sin rätt. 
Just nu känns ingenting särskilt roligt, inte ens att rida. Stackars Elton som får stå ut med mig... 
Men som sagt det vänder nog! Kanske kan Sanemoa ge mig den nystart jag behöver. Kanske behöver bara sorgen få ha sin gång i min kropp och mitt sinne i vinter och sedan när våren tar vid och motivationen lättare kommer av sig själv så kan jag få börja om litegrann. Jag hoppas det! 
(null)
Ljuvliga lilla duva <3

Kommentera inlägget här :